Drive me in your car until the sky gets big.
Har kanske hittat hem till slut. Majluften, långa nätter, den där trygghetslyckodoften överallt, och en brinnande himmel.
Promenerar hem genom hela staden, känner den uppvärmda luften mot mig. Är för en gångs skull inte den enda som ser världen genom en kamera. Jag har dem här människorna runt mig som direkt ger mig den där lilla vindpusten i ryggen för att jag ska kunna ta några steg till, och frågan är väl hur bra vi klarar oss till hösten.
Huvudet är över ytan.
YOU'RE A LOT LIKE ME, IN UP TO OUR KNEES. IN OVER YOUR CHEST IS WAY TOO DEEP.
sexton suger inte
vet inte när jag slutade tycka illa om kvinnans röst men DEN HÄR
Alla som inte dansar är våldtäktsmän.
Maskinen var allt det där jag kommit att älska i livet: dans, hesa röster, svett och bas. Massamassamassa bas.
Vill mest bara gråta och/eller dö av stress och ångest just nu, och jag låser mig hela tiden. Är bara ett svart moln av oro konstant, och kan verkligen inte göra något annat än allt fel.
I never ever sleep, I just lay in my bed.
Senaste tiden har fyllts med vänner, gratisbio, läkarbesök, Skansenbesök, renpiss, runda solglasögon, efterprovsångest, tacomiddag borta, gungig reggaekonsert, blekning, dans, Gonzo, skolpanik, McBean i massor och så kanske det är värt att nämna att jag klarar mig rätt bra. Försöker mest bara finnas.
Vill mest bara köpa nytt, göra nytt, bli ny.
Om åtta timmar skriver jag terminens sista nationella prov. Glädjen. Idag sumpade jag ett annat nationellt prov. Sorgen.
Then I'm gonna quit this crazy scene
Och livet innehåller nu bara: stress, ångest, panik och en konstig sorts sorg.
Drunknar i uppsatser, framtidsdrömmar, och ångest överalltifrån - både inne och ute.
Detta dock: några bra som är allt, favoritfilmen som jag kan utantill och älskar med hela min varelse, en skum kreativitet som både äter upp mig och kväver mig, och att jag till slut blir stolt över mig själv för första gången på egen hand.
ingenting funkar och jag går sönder
DANCE, BABY, DANCE LIKE THE WORLD IS ENDING
Stäng ute verkligheten, älskling, slut ögonen.
Dagarna flyger i en solig, varm röra. Den mesta ångesten kommer utifrån, med slutbetyg och gymnasieantagningar.
Ser för många åttiotalsfilmer med John Cusack och bäddar ner mig lite för djupt.
Om en vecka startar mitt sommarliv på riktigt - konserter på nöjesparker och DANSDANSDANS, skratt hela nätterna, svettiga kramar och trötta fötter.
Och jag kanske mest skrämmer mig själv med hur jävla lycklig jag gick och blev.
LÄNGTAR SÖNDER MIG.
You got one eye as white as a bride, the other eye, as black as the Devil.
Har lyckats köpa på mig en balklänning för mycket (har dock några tillställningar där vardera klänning skulle kunna lämpa sig, så allt löser sig). Har även handlat ett par skor som är så löjligt höga att det är otroligt. Tänker sätta upp målet att jag tamejfan ska kunna gå i dem till i juni. Är på god väg, faktiskt.
Och innan jag glömmer av det - vår skola hade Jonas Hassen Khemiri inhyrd idag, för att ha någon form av "författartal". Skönaste saten någonsin. Och jag kände för att skrika GPOYGPOYGPOY hela tiden.
And I can taste it, it's my sweet beginning.
Dansar min väg genom dagar med gymnasieångestens återkomst, obalans, asgarv åt idioter, fluffiga täcken och iskalla hemtrygga rum.
Har väl aldrig haft det mer osäkert med vad fan det ska bli av mig egentligen, men ändå aldrig varit mer säker på att allting kommer lösa sig. Eller så går allting åt helvete i vanlig ordning och då får det väl bli så då.
Det är alltså rätt bra nu, även om jag kan gå hela dagar och bara vilja gråta till Hate Me.
I could bore you with the truth, about an awkward misspent youth...
... or you could get that rap from someone else.
Är tillbaka i mitt favoritbands armar, är tillbaka i skolans gula tegelbyggnader, är tillbaka i snöslask, är tillbaka i gymnasiepanik men är tamejfan inte tillbaka i mitt trasiga jag.
Nej (eller jo), men efter ett lov med dagar som mest slängts bort på töntiga fånleenden, myskvällar, chips, snöslask, iskyla, vattenpölar och timmar med ingenting, är jag ännu en gång bland provstressen och små marscher fram och tillbaka genom korridorerna.
Men nu har jag sett ljuset i tunneln, två månader till och det är festivaler, sol och ren livsglädje som gäller. Och jag känner att det här året kanske blir ett bra år. Det är året jag återhämtat mig, det är året då allt kanske kan bli ärligt och fint, och helt enkelt bara som jag faktiskt ändå vill ha mitt liv.
För jag är trött på ytliga leenden och ömsesidig apati.
07.04.2012.
Livet pågår någon annanstans, kärlek besöker någon ibland.
där livet är utan refränger, där känner jag igen mig ♥
And his grin may be wide, but he's all dead inside
Blev kär i Daniel Norgren igår kväll, under Earth Hour Show. (satt och grät under sista låten, mvh deppmongo) Hade jättemysigt hela kvällen igår förresten.
(vi var dessa + Miranda, Alice och Oskar igår, men dem kom aldrig med på bild??)
Spin your head up at the day you were born
Ser the Hives på Kafé 44, blir mos, dränks i vatten och saliv och en massa människors svett, får Howlin' Pelle bokstavligen på mig (han fastnade på mitt huvud, mm LYX), det är underbart kaos och jag har aldrig varit med om något liknande. Upprepar minuterna för mig själv hela tiden. VILL BARA IGEN.
Jag har typ ingenting att visa upp från världens bästa torsdagskväll heller för inte fan vågar man slita fram en jävla kamera under THE HIVES PÅ 44AN.
Annars går jag mest runt och skriksjunger Go Right Ahead i mitt eget huvud.
You were queen of the waves upon the ocean bed.
I can't offer you a rescue, when you've lost all that you have left to lose.
är ej så ledsen som det här inlägget antyder, är faktiskt rätt glad (läskigt, jag vet)
